- Det är inte boxningen som är det viktigaste, det är att göra bra människor av grabbarna, menar AIF:aren Hasse Widmark.
Man behöver inte vara idrottsintresserad för att ha åsikter om boxning. Få idrottsgrenar har genom tiderna varit så omstridda som den gamla arbetarsporten. Det är också svårt att hitta en verksamhet som kan uppvisa lika många eldsjälar bland aktiva och tränare.
Varför är det så? Vilka är det som boxas? Och vad får de ut av det bortsett från blåtirorna? Med dessa frågor i bagaget begav vi oss till en av landets anrikaste klubbar, Stockholms AIF.
AIF:arna håller till i en källare långt under Sankt Eriksgatan. Lokalen som, man haft, sedan 40-talet. är till ytan inte större: än en fyrarummare. Vissa kvällar fylls den med uppemot 40 tränande ungdomar.
Killarna blir glada över att vi vill skriva välvilligt om boxningen. Det mesta som skrivs i dagspressen är illvilligt eller inkompetent, menar de.
'I'ill att börja med slår de fast att boxningen är på uppgång igen. Det blir fler klubbar och man märker att det en del dagar blir ovanligt trångt i träningslokalen. Förklaringar? De finns det gott om. Boxningsfilmen Rocky, tror någon. OS-sändningar från Montreal och Alis framgångar, menar en annan.
Lasse ser ett samband mellan arbetslöshet och uppsvinget för boxningen. Samma sak hände på 30-talet, menar han. Fast, det är svårt att exakt förklara hur det fungerar.
Att det går våldsammare till i samhället, med större
personlig otrygghet som följd menar Peter och Hasse kan vara bidragande
orsak.
- Folk vill lära sig att försvara sig.
Samtidigt menar de att det är omöjligt att placera alla boxningsintresserade
i ett fack.
- Vi har alla möjliga här. Professorssöner och zigenarungar. Inte heller kan man säga att dt är arbetarungdomen som dominerar längre. Det var annat på 20 och 30-talet. Då var det en utpräglad arbetarsport, säger Nisse. Men i takt med att de tunga arbetena minskade i omfattning och det blev bekvämare att leva minskade intresset för kraftsporterna boxning, brottning och tyngdlyftning.
Nu kan man vifta med en käpp på en gräsmatta och kalla det för sport skrattar han.
Varför väljer man boxningen? Och varför är de som gjort det så entusiastiska, trots de ständigt motarbetas från många håll och trots att sporten rnissgynnas ekonomiskt i förhållande till andra idrotter?
De vi pratar med har alla boxats i många år. De hävdar bestämt att det är den mest allsidiga formen för fysisk träning, Flera har hållit på med andra idrotter men slutat när boxningen kom in i bilden.
Hasse: - Jag tror inte, att det finns någon idrott som jag inte fuskat i. Från backhoppning till simning. När jag började idrotta fanns det inga prestationskrav och utrustningen, om man nu behövde någon, var billig. Men inget går upp mot boxning. Här krävs snabbhet, styrka, kondition och mod. Och du måste kunna tänka också. För ätt inte tala om självdisciplinen.
- På elitnivån är däremot nästan all idrott direkt skadlig, menar Hasse. Det tär för mycket på kroppen.
Han menar att boxningen är en skola för livet:
- Nästan alla boxare lär sig att ta ansvar för sig själva. Kunna behärska sig. Blir man ilsken i ringen har man inte där att göra.
Han får medhåll av Anders:
Man lär sig att att samarbeta också. Sparrar man med någon' som är sämre och inte tar hänsyn till detta, blir träningen meninslös.
När vi ber Hasse att närmare förklara sitt engagemang för boxningen blir det andra saker som kommer i förgrunden:
- Hårddrar man det hela så borde klubben vara främst till för dorn som har knark- eller sprit problem. Det kan aldrig bli några boxare av dem, men de kan få hjälp med att sluta knarka eller kröka.
- De som blir bra boxare, de behöver egentligen inte boxningen. De klarar sig i livet ändå.
- Jag är hellre med i en klubb med 20 reko kompisar och ett par halvbra boxare än tvärtom. Det är inte boxningen som är det viktigaste, det är att göra bra människor av grabbarna. Men vi har egentligen inte en chans att ta något större socialt ansvar, så arbetstyngda som ledarna är. Det blir i sista hand en fråga om resurser.
Lasse Isaksson är en resurs att räkna med i det sammanhanget. Fackordförande på Svd och en av initiativtagarna till 4-decemberdemonstrationen i Stockholm, han har för ambition att lära ungdomarna att förstå nyttan av en organisation, om det nu är facket eller en idrottsförening. Han tycker att det är bekymmersamt att många aktiva inte bryr sig om den, sidan av idrotten.
Nu styr vi in diskussionen på ett känsligt kapitel. Starka krafter med förankring i riksdagen och massmedia har länge varit ute efter boxningen. Man vill ha totalförbud (idag är proffsboxningen förbjuden) och hänvisar till att sporten är farlig och att den har "förråande effekt" på såväl aktiva som publik.
Den folkpartistiske riksdagsmannen Sten Sjöholm ägnade flera år åt att motarbeta vad han menade var en omoralisk sport.
- Sjöholm, Sjöholm, erinrar sig någon. - var det inte han som också slogs för statliga bordeller...
Ingen är beredd att 'hävda att boxning är ofarligt. Anders påpekar dock att den färsk tysk undersökning att det inte är farligare att boxas än att spela pingis. Men då räknar man förstås inte med de inre skador som kan följa på flera års hårda slag, mot huvudet.
Hasse: - Jag blir lika förbannad på de som hävdar att boxningen är ofarlig som de som hävdar motsatsen. Självklart finns det risker. Men säg mig en sport som är risk fri. Vi har dessutom världens hårdaste säkerhetsbestämmelser. Som tyvärr ofta slår slint som till exempel det obligatoriska huvud skyddet som bara ökar träffytan, vilket gör att man får flera smällar än om man inte hade skyddet
Förresten, skall jag undvika risker fick jag nog stanna här för gott, för på vägen hem lurar värre faror.
Det kan bli svårt att motsäga Hasse på den punkten. I själva verket är antalet skador i boxningen försvinnande litet jämfört med den verkliga slakten - motorsporten. För att inte tala om det mindre sportsliga dödande som vardagsbilismen står för. (både fotboll och ishockey är också betydligt farligare att utöva, enligt skadestatistiken). Men vem vågar ge sig på den idrottsindustrin.
Påståendet att boxningen skulle verka förråande tar grabbarna som ett slag i ansiktet.
- Den som hävdar det har nog aldrig gatt sin fot i ett omklädningsrum, menar de. Där kan det sitta två kisar som en stund tidigare kämpat i ringen och pyssla om varandra.
- Det är mycket justare stil i boxningen än i till exempel fotbollen, säger Anders som tävlat i båda. - Är det någon som spelar ojuste snackas det om att märka honom vid närmaste tillfälle. Får man däremot en riktig smocka i ringen kommer killen som utdelat den ned efteråt och frågar, hår man mår.
- Det kan finnas råa tag kring boxningen, slår Peter fast, men dem står publiken för. Liksom Hasse tycker han att publiken har blivit sämre, den kan mindre om boxning och 1ägger in sina egna aggressioner i en annars juste sport.
Stokholms AIF som bildades 1922 var kommunisternas svar på den då helt borgerligt styrda idrotten. Kraftsporterna dominerade men man hade de flesta grenar (utom de militäriska inslagen) representerade. Men AIF-rörelsen fick aldrig sitt genombrott. Socialdemokraterna motarbetade rörelsen och AIF bojkottade borgerliga idrottstillställilingar, det blev för trångt får många idrottsmän som så småningom gick över till, andra klubbar.
Boxningen har dock överlevt alla stormar och många svenska mästare återfinns bland klubbens medlemmar.
Sedan några år tillbaka har man kunnat skönja något av ett försök till en rekonstruktion av AlF. Flera klubbar bildas med närhet till bostadsområden och frihet från prestationskravet som främsta ledstjärna. Redaktionen förmedlar gärna kontakten ned Al F.
Arbetarkamp Nr 1 1979
Text: Mats Brittner
Bild: Dan Magns och Jack Bittner