Efter en resa i USA och Kanada förra året har jag förstått skillnaden, men också likheterna, mellan svensk och nordamerikansk möteskultur. Vi är experter på att ordna möten om allt mellan himmel och helvete, MBLar och donar om dutt och ingenting och ser lika allvarliga ut inför varge liten skruv- och mutterfråga som inför de stora diskussionerna och besluten.
Såväl den privatägda som i den offentliga sektorn tvingas vi ibland uthärda till synes meningslösa och tråkiga möten. Så kan det också vara i den förening jag själv tillhör och tillhört i många år, boxningsklubben AIF, där ovanstående bild är tagen. Ändå förnekar vi naturligtvis inte det nödvändiga med regelbundna och beslutande möten.
Likheten jag tyckte mig se, med nordamerikaner är att de också tålmodigt sitter av den nödvändiga mötesverksamheten om än med käckare, vitare leenden. Skillnaden då, är att i Amerika bildas många fler frivilliga föreningar av olika slag som kräver engagemang och pengar av sina anslutna. Vi är oftare automatiskt anslutna till nåt. men när det gäller att ta kål på verksamheten inifrån är likheterna återigen uppenbara. Det förstod jag efter att ha läst en gammal artikel ur tidskriften Widening Horizons upphängd på väggen i en förening jag besökte:
Gå aldrig på några möten! Om du går - kom för sent! Kom överhuvudtaget inte vid dåligt väder! Hitta gärna fel på föreningen och dess medlemmar! Acceptera aldrig ett uppdrag eller en utnämning! Det är lättare att kritisera andra än att åstadkomma något själv.
Bli arg om du inte blir nominerad till något uppdrag! Om du tillfrågas om din åsikt - säg att du inte har någon! EFTERÅT kan du tala om hur du tycker att saker och ting borde ha gjorts. Betala inte medlemsavgiften! Tala aldrig om vad som lyckats i föreningen! Ta istället fasta på misstagen som gjorts. Var aldrig med när viktiga evenemang äger rum! Läs aldrig den information du får! Men bli förbannad om du inte får någon!
Lars Isaksson