Stockholms AIF (Arbetares IF) heter en klubb som ägnar sig åt
boxning och styrketräning. Gemenskap och kamratskap kännetecknar
den här klubben där inte alla drömmer om världsmästartitlar.
Flamman har besökt klubben.
- Nä, nån stor boxare drömmer jag inte om att bli. Jag
deltar mest för konditionens och styrketräningens skull, och så
naturligtvis för att jag trivas bra bland kompisarna här, säjer
Stefan Pettersson, 16 som går i Norra Latins gymnasium men är
bosatt i Akalla.
- Ska man bli boxare ska man nog börja i 7 8-årsåldern,
tror han. Jag har tränat bara sen i höstas.
Stefan är nog ganska typisk för de ungdomar som bevistar AIF:s
träningskvällar.
Här finns emellertid många andra, som också börjat
träningen sent, men ändå hoppat in i ringen och Prövat
på att tävlingsboxas. En av dem är t ex Ronnie Branting
jodå, där finns avlägsna släkttrådar till Hjalmar
Branting, som är 21 år och genom en kamrat i lumpen fick intresse
för boxning:
- Tränade hårt inför junior-SM i december, och sen har jag
fortsatt av bara farten 4-5 kvällar i veckan. Att vi har så bra
tränare bidrar till att stimulera intresset.
Kaseza Lukumbozya, 19 är en kille från Tanzania, som sedan
ett antal år tillbaka är bosatt i Sverige och studerar vid Tekniska
högskolan:
- Jag har gått två matcher hittills, förlorat en och vunnit
en, och kommer nog att' fortsätta tävlingsboxa. Det fungerar bra
som omväxling till studierna.
En av de yngre killarna i träningslokalen vid vårt besök
är Jens Hultén, 14, som går i 8:an i Mattens folkskola:
- Jag tränar 3-4 dagar i veckan sen knappt ett halvår tillbaka.
Mest för att hålla med i god form.
Sa Jens. Men den energi han utstrålar och de snabba höger-vänster
med vilka han bearbetar sandsäcken låter oss ana att det också
finns en boxare i honom.
Den som eventuellt tror att AIF (Arbetarnas Idrottsförening) för en tynande tillvaro blir snabbt tagen ur den villfarelsen vid ett besök i boxningssektionens lokaler på S:t Eriksgatan 69 i Stockholm. Där råder tvärtom varenda kväll en sjudande ungdomsaktivitet. Sandsäckar och majsbollar får knappast vara ifred en sekund och problemet verkar närmast vara att i de trånga lokalerna kunna ta hand om alla ungdomar som söker sig dit.
- Vi skulle behöva en lokal som vore fem gånger så stor, säjer tränaren Hasse Widmark. Totalt är det väl ett par hundra ungdomar som kommer av och till, regelbundet tränande är drygt hundratalet.
Tyvärr händer det ofta att ungdomar kommer hit och finner lokalen full. Så vänder man, och tänker kanske nästa gång när träningsandan faller på: - nej. dit kan man ju inte gå, där får man inte plats.... Hade vi bara utrymmen skulle det säkert lockas hit många f ler.
Tränar man i allmänhet för att bli aktiv boxare eller för
motionens skull?
- Dom allra flesta tar det som motion och styrketräning, säjer
Hasse. Och så naturligtvis för att man här träffa,
goda. polare, man upplever en känsla av gemenskap och kamratskap, som
vi också inom AIF medvetet söker främja.
Inte minst ur den synpunkten är det ju obegripligt att inte samhället
satsar mera på sån här ungdomsverksamhet. Man tvingas
lägga ner miljoner på vård av, ungdomar som faller offer
för knark och brott och andra utslag av det kommersialiserade samhället,
men när det däremot handlar om att ställa lokaler till förfogande
för småklubbsidrotten, eller betala klubblokalhyror etc, då
är det knalt med pengar.
Det blir kärvare med ekonomin för varje år, säjer
också Nisse Johansson, tidigare elitboxare och landslagsman, en av
dessa många eldsjälar inom småklubbsidrotten som oavlönad
ägnar praktiskt taget all sin lediga fritid åt arbete bland ungdomen:
- Hyran för dom här källarlokalerna är uppe i cirka
10.000 om året, men numera utgår inga hyresbidrag från
kommunen. Övergången till s k aktivitetsstöd, som premierar
det aktiva idrottsutövandet, har betytt en direkt försämring
för klubbar som huvudsakligen bedriver motionsidrott.
Sen ska vi tillägga att intresset för boxning som tävlingssport
åter verkar vara på uppåtgående;
- Vi har i varje fall något tiotal ungdomar som boxas aktivt. Vid
tävlingar i Uppsala häromkvällen t ex deltog Stockholms AIF
med sju boxare.
Direktör Gösta Söderberg i idrottsförvaltningen hävdar
vid ett samtal med Flamman att dom flesta idrottsklubbar nog är nöjda
med övergången till aktivitetsstöd. Men han är också
medveten om att det an slå orättvist för en del idrottsföreningar:
- Och det stämmer nog att en förening av AIF:s karaktär därmed
kan ha blivit missgynnad. Genom medlemsuppgången ökar emellertid
AIF:s verksamhetsbidrag betydligt 1978, säjer han.
- Jag är för övrigt medveten om AIF:s stora lokalbehov, tillägges Gösta Söderberg, som lovar att man tillsammans med fastighetskontoret ska göra ytterligare ansträngningar att hitta en lösning.
Var ska man hitta Herman Jonsson om inte i AIF:s boxningssektions träningslokal?
Herman är en av de legendariska AIF-arna. Gick med redan 1924-25,
bara ett par år efter, föreningens start. Är alltjämt
vice ordförande i boxningssektionen och kan därmed se tillbaka
på en mer än 50-årig idrottslig ledargärning.
Han berättar att förenigen förutom i boxning har sektioner i bandy, bordtennis och fotboll, både dam- och herrfotboll. Och problemet med träningsmöjligheter inskränker sig inte till boxningen:
- Fotbollsträningen för herrar är t ex inbokad mellan
22.00 och 23.00 i Medborgarhuset och samma olägliga tider gäller
för damlaget vid träningen i Brännkyrkahallen.
- Det vore naturligt att samhället satsade mycket mer på idrottsrörelsen,
i synnerhet breddidrotten, både ifråga om lokaler och organisationsstöd
säger Herman, som berättar att han nyss studerat en idrottsmotion
som Arbetarpartiet kommunisterna väckt i riksdagen:
- I K-motionen föreslås att idrotten ska få hälften
av allt tipsmedel sen vinsterna utbetalats. Det skulle betyda 250 miljoner
om året i stället för de 114 som idrottsrörelsen nu
får av centrala medel.
- Jag tycker det är ett mycket rimligt krav, säger Herman. Ska
man komma tillrätta med den, tilltagande kommersialiseringen och verkligen
satsa på motions- och breddidrotten, så måste också
samhället ta det ekonomiska ansvaret på ett helt annat sätt
än hittills..
Norrskens Flamman 14 Feb 1978
Text: ARNE SÖDERQUIST
Bild: PER LÖTBERG