Möte på Laramie street. Revolverhölstret är bytt mot ett snickarbälte och cowboyhatten saknar kulhål. En stilla dag i Hollywoods vilda-västern kvater och Lasse Norling möter en förman på vägarbetet runt hörnet. "Har du jobbat här i 18 år? Konstigt att vi aldrig setts", säger Lasse. Mannen i cowboyhatt frågar nyfiket: Är du någon slags kändis?" "Nä, nä, inte alls..."

Lars Olof Norling boxade för kommuniststämplade AIF och satsade efter OS 1960 på en proffskarriär i USA. I dag är han Snickare i Hollywood.

"Jag tror Clay hade passat mig."

Handslaget är fast och ögonen välkomnande. Lasse Norling har gått 125 amatör- och ett 50-tal proffsmatcher i boxning, men vid 64 är huden i det vänliga ansiktet lika slät och persikolik som på en nyfödd baby. "Egentligen var jag aldrig särskilt intresserad av att boxas", säger Lasse.

"Jag njöt av att träna och hålla mig i form, men själva matchandet blev aldrig mer än en hobby. Att jobba som svetsare eller snickare har alltid varit min vardag." I dag bygger Lasse kulisser till filmerna och TV-showerna som produceras i Universal Studios, den största av Hollywoods drömfabriker. Han, cyklar från huset i North Hollywood till jobbet på tio minuter och är förmodligen mer känd i grindvakten än de filmstjärnor som glider in i limousiner med svärtade rutor.

"Snart pension? Nej, i USA jobbar man så länge benen bär och man står upp", skämtar han.

Lasse Norling nådde aldrig fram till några stora mästerskapsmatcher under karriären, men bara ett fåtal lyckades tvinga honom ta räkning till tio.

Medan han visar oss Universal Studios klassiska vilda västern-gator, dammen där Hajen gör ständigt nya utfall mot skrikande turister och det ödsliga huset där Alfred Hitchcock regisserade den filmhistoriska thrillern Psycho blandar Lasse minnen från snickaryrket och boxningskarriären:

"Här är huvudgatan i fiskeläget, där deckarserien 'Murder She Wrote' (TV3-långköraren 'Mord och inga visor') spelades in. Jag jobbade med den i fyra år. Angela Lansbury, som hade huvudrollen, var en väldigt sympatisk människa."

Medan han tar på sig snickarbältet frågar han nyfiket: "Hur mår Ingemar i dag? Jag sparrade och gick några uppvisningar mot honom i början av sextiotalet".

"En gång fick jag in en tung höger, som tvingade honom att gå i clinch och hänga på mig ronden ut för att rädda sig. Men det har han säkert glömt..."

De första dansande boxningsstegen togs hemma i småländska Traryd. Lasse, som vägde mellanvikt i tonåren, följde med några kompisar in till Osby och den lilla boxningsklubben Primo.

"Men det var inte förrän jag kom upp till Stockholm i samband med lumpen och hamnade i AIF, som jag började träna och matcha lite mer organiserat", säger han.

Lars Olof Norling blev snabbt ett aktat namn i amatörgalorna. Efter segrar i nybörjar-SM (1956) och junior-SM (1957) som lätt tungviktare mötte han 1958 Lennart Risberg i en minnesvärd SM-final i Eriksdalshallen.

Söders Dempsey knockade 15 av 18 motståndare säsongen innan han blev proffs, men mot en stryktålig och rödhårig smålänning fick han nöja sig med poängseger.

"Det var betydligt jämnare än vad historieböckerna antyder", påstår Lasse. "Så var det i några av mina viktigaste amatörmatcher, täta fighter - och poängförlust."

Med Norling som stjärna utvecklades AIF till bästa SM-klubb. Lasse blev svensk mästare 1959-61, sista året som tungviktare, och vann NM -59. Han fick åka till EM, och växte fram som ett svenskt hopp i Rom-OS.

"Tyvärr fick jag svåra lottningar både i EM, där jag mötte Rumäniens OS-tvåa och regerande europamästare Negrea, och på OS, där rutinerade Tony Madigan från Australien vann på poäng", säger Lasse. "Madigan var okänd i Sverige och jag fick en del kritik efter förlusten i Rom. Men med facit i hand var Madigan ingen dålig boxare. Han slog ut Negrea, gick fram till semifinal mot Cassius Clay och blev i mina ögon bortdömd där." Än i dag grämer sig Lasse över, att han aldrig fick chansen att möta unge Clay i OS 1960:

"Jag tror han hade passat mig. I Rom var han flaxig och utan punch i slagen, mer snack än action."

"Det dröjde länge innan jag riktigt accepterade Alis storhet. Inte ens när han vann mot Liston kunde jag inse, att han hade ett riktigt knockoutslag", berättar Lasse över en fika på Universals kafeteria, som ligger vägg i vägg med den studio där Eddie Murphy just spelar in uppföljaren till The Nutty Professor.

Norling minns amatöråren i Arbetarnas IF med ödmjuk tacksamhet: "Klubben hade ju många kontakter bakom järnridån och vi boxades ofta i DDR, Ungern, Polen och Sovjet. Det var utvecklande att få komma till nya miljöer och möta amatörer av högsta klass."

AIF:s historia innehåller många turbulenta perioder, från utträdet ur Riksidrottsförbundet 1929 och deltagandet i kommunistiska Spartakiader via säkerhetspolisens razzior mot klubben 1940 och inkomstbringande ryssgalor i början av 50-talet fram till storhetstiden under Norling 1959-61.

"Den ledare jag minns bäst var Herman Jonsson", säger Lasse. "Han var ju kommunist, men ställde aldrig några politiska krav på oss boxare. Herman fostrade klubbens ungdomar och drömde om ett rättvist och jämlikt samhälle. Om det är kommunism, så var det väl inget fel i det..."

Med hemresa i tankarna. "Jag har fyra bröder kvar i småland och en syster i Linköping. Till sommaren får det någ bli ett besök i Sverige igen. En träff med de gammla kompisarna i AIF lockar alltid", säger Lasse.

Efter OS tog Lasse Norling 1961 steget över till proffslägret, men till skillnad från den tidens mest framgångsrika svenskar (Ingo, Risberg, Bosse Högberg, Thörner Åhsman) hamnade han inte i legendariske Edwin Ahlqvists stall. "På den tiden kontrollerade ju Ahlqvist svensk proffsboxning med sina galor och facktidningar. Han hade lyskraftiga namn i de tunga klasserna och eftersom jag ville känna mig fri att styra karriären efter eget huvud blev det inte mer än sporadiska jobb för Ahlqvist", förklarar han snart 40 år efter proffsdebuten.

Efter 125 amatörfighter för kommuniststämplade AIF, många i Östeuropa och nonchalerade av svenska media, åkte Lasse Norling till USA och en karriär som bortglömt proffs. Resultaten från hans matcher nådde bara i undantagsfall hem till Sverige, eftersom han inte tillhörde det stall som Ahlqvist profilerade i All-Sport och Rekord-Magasinet.

"Jag gick 53 eller 54 proffsmatcher och vann 42, säger Lasse till GP. Göteborgs och Redbergslids boxningsorakel Olof Johansson har bara 32 noterade i sitt kartotek - men har sannolikt missat några på boxningens bakgårdar som Spokane och Bakersfield?

"När jag åkte över året efter OS hamnade jag via kontakter hos Eddie Machen och hans manager Sid Flaherty i Portland. Jag jobbade, som sparring åt Machen i sex månader och proffsdebuterade i San Jose", berättar Lasse.

Eddie Machen var i grunden en snäll och trevlig kille. Men där fick jag på nära håll uppleva hur mycket livet på toppen sliter, med förväntningar, tuffa matcher och en tillvaro lite vid sidan av verkligheten."

Efter ett halvår och ett halvdussin matcher i USA återvände Lasse till Sverige och blev tungt namn i William Hamiltons stall, en manager som i liten skala försökte konkurrera med Ahlqvist och arrangerade galor i landsortsstäder som Eskilstuna, Helsingborg, Linköping och Örebro.

"Jag hade aldrig något kontrakt i USA, utan tog matcherna när de dök upp. Även om det gick skapligt där och även i Sverige senare tjänade jag aldrig några stora pengar", avslöjar Lasse.

Hans uppfattning är klar. Don King är långt ifrån boxningsvärldens förste gangstermanager. "Dorn stoppade ju alla pengarna i egna fickor och hade aldrig någon riktigt pålitlig redovisning. När det var dags att betala ut gage blev utgiftsposten för 'omkostnader' alltid överraskande stor", säger Lasse med ett snett leende.

"Inte ens Ahlqvist var nog alltid den hedersman i affärer, som han ofta beskrevs som i media..."

Som mest tjänade Lasse Norling 6 000 dollar per match, när han mötte mexikanske världsåttan Manuel Ramos i två TV-sända huvudmatcher i Los Angeles Olympic Arena: "Jag vann den första och förlorade den andra på en ögonbrynsskada".

Lasse kände att han inte hade tillräckligt het motivation, för att nå ända upp till toppen. Med en matchvikt på 85 kilo vägde han dessutom för lätt i mötena med proffsboxningens riktigt tunga. "Jag fick några bra chanser, som mot italienske olympiamästaren Franco De Piccolo, tyskamerikanen von Homburg och världsrankade Buddy Thurman - men lyckades inte utnyttja dom. Det gick ju inte att vinna på poäng mot en italienare i Milano eller en tysk i 'Hamburg..."

När Lasse åkte över till USA på sommaren 1965 hade han inga planer på att fortsätta karriären: "Jag längtade tillbaks till Kalifornien för klimatets skull, men gick på gymen i Los Angeles enbart för att träna. Det var först sedan Rocky Marcianos gamle manager övertalat mig att börja jobba med "Big train" Lincoln, som jag gav boxningen ytterligare ett par år."

Som belöning fick han göra några av karriärens roligaste matcher. Förutom att boxas main event i Olympic åkte han över till London och mötte engelske ettan Billy Walker på fashionabla Anglo American Club med prins Philip vid ringside:

"Jag hade Walker nere för räkning i första, men tvingades ge upp med en ögonskada i fjärde ronden", minns Lasse.

Tillbaks i USA avrundade han proffsåren med några tunga förluster, bland annat mot det nya 'vita hoppet' Boone Kirkman 1967.

Så dags hade Lasse träffat norska Anne-Lise, som han i dag varit gift med i 32 år. De har sonen Pers familj med barnbarnet Stefan på nära håll, eftersom även Per jobbar som snickare på Universal Studios.

"Att jag hamnade här var en ren tillfällighet", berättar Lasse. 'Jag gick runt på gymen och letade efter tillfälliga jobb mellan matcherna 1966 och 1967. Hollywood var som störst då och jag fick in en fot i snickeriet på Universal Studios, som på den tiden hade 50-60 anställda."

Han försökte flytta med Anne-Lise hem till Norge några år, men klarade inte vintrarna som hantverkare och återvände till det han kallar 'världens bästa klimat'.

I dag följer han boxningen via TV så gott det går och är inte direkt imponerad.

"Tyson har ju blivit utmålad som den onde i media och ibland tycker jag han får orättvist mycket skit - som när han inte kunde hålla igen slaget vid gonggongen i senaste matchen."

"Att han bet av Holyfields öra var ju inte försvarbart. Men sånt har hänt tidigare i boxning..."

"När jag vann mot Sovjets europatvåa i Kungliga Hallen Innan OS blev han så desperat, att han bet mig i halsen!", skrattar Lasse.

Historiens bäste boxare?

"Säkert Sugar Ray Robinson, även om jag bara sett honom på film. Han var snabb, teknisk och med klipp i båda händerna - dessutom suverän i olika viktklasser."

Den både du mött?

"Jag sparrade mot Eddie Cotton, utmanare i lätt tungvikt, några gånger. Han är den men talangfulle jag kommit i kontakt med. Trots att Willie Pastrano, som jag jobbade med inför hans match mot Risberg, nådde större framgångar var Cotton en klart mer komplett boxare."

Når vi åker tillbaks till Universals stora parkering frågar han med lätt norsk brytning (!) hur livet går med Risberg och Högberg, ber oss framföra hälsningar till Ingo och AIF-pappan Hasse Widmark och morsar till höger och vänster på bekanta.

"Hi Rocky", skämtar en snickarkompis, när han ser Lasse fotograferas av GP. Vi skils åt och är på väg in i bilen, när han plötsligt ropar från långt håll: "Tack för fikat, grabbar!"

Lasse Norling förblir en gentleman av den noblare arten.

text:Ulf Stenberg, foto:Lars Alexi