År 1959 var ju ett jubileumsår för svensk boxningssport - förutom förbundets fyrtiårsjubileum har även de stora livaktiga stockholmföreningarna, IF Linnea och Djurgårdens IF, uppnått samma aktningsvärda ålder. De ämnar båda fira jubileet så värdigt som möjligt med anordnande av stora internationella tävlingar längre fram på säsongen. Nästa år följer så Örnen, också en av de "stora" genom tiderna, efter på jubileernas väg. Hederstiteln Sveriges starkaste boxningsklubb för närvarande tillfaller dock ingen av de nämnda storheterna utan Arbetarnas IF, Stockholm. Åtminstone om man ska döma efter resultaten vid SM 1959, där AIF-arna överlägset erövrade priset till bästa klubb med 10 poäng - en mästare, en förlorande finalist och fyra semifinalister. Näst bästa klubb var Redbergslid, som dock bara kom upp till 5 poäng. Mannen bakom AIF-framgångarna är tränaren och sekonden Åke Stenberg, själv en gång flerfaldig svensk mästare och landslagsman - som sådan representerade han Örnen, Gustav Martinssons klubb. Åke är infödd "Ekare", eller ekenskis, ty hans vagga stod i Matteus församling på Norrmalm. Och sin födelse församling har han blivit trogen, ty AIF:s träningslokal ligger i Matteus vid S:t Eriksgatan 79, 2 tr. ned, och där vistas väl Åke mest varge kväll under säsongen. Och han bor vid Upplandsgatan i grannförsamlingen Adolf Fredrik - hans arbete som körsnär i egen firma har han förlagt till Flemminggatan, ett stycke på andre sidan om S:t Eriksbron, som leder över Klars sjö.
Familjen Stenberg flyttade dock snart ifrån Stockholm och bosatte sig i Karlskoga. Det var 1942, mitt under brinnande krig, och det var här son ynglingen fick sitt boxningsintresse väckt. Han anmälde sig till BK Avances träningskvällar och knappt femtonårig gick han sin första tävlingsmatch. Han vägde in i lättvikt på den tiden - 1945 anmäldes han till nybörjarturneringen i Stockholm och blev tvåa i sin klass efter Stig Sjölin, som väl näppeligen behöver någon närmare presentation i denna tidning.
Året därpå hade Åke växt upp i weltervikt - det var bara Åtta viktklasser på den tiden mot tio nu inom amatörboxningen - och blev finalist, slagen sådan, vid svenska juniormästerskapen i Stockholm. Därmed hade ekluten genomgåtts och 1947 flyttade Åke tillbaka till huvudstaden och enrollerade sig hos Örnenpappa "Martis" uppe på Ringvägen. Där fick han lära sig boxningssportens grunder riktigt ordentligt, och det mesta av vad Åke Stenberg vet om boxning fick han lära sig av Gustaf Martinsson, det erkänner han än idag.
1948 blev Åke tvåa i stora SM efter mästaren Gert Stråhle, och 1949 var han färdig att ta sin första seniortitel vid SM-tävlingarna, som det året hölls i Göteborg. Senare på säsongen blev han uttagen till det svenska EM-laget. Tävlingarna hölls utomhus, på Bisletts stora stadium i Oslo, men Stenberg åkte ut redan i sin första match, mot belgaren Robert, som vann knappt men tydligt på poäng över den rätt orutinerade svensken.
Sin andre SM-titel i följd tog Åke 1950, 1951 ställde han inte upp och 1952 blev det SM-stryk i semifinalen mot B. Eriksson. Sitt andra EM hade Åke chansen att få göra 1951, men han förlorade uttagningsmatchen mot Conny Blom i Göteborg på poäng. Han startade i ett tiotal landskamper och mötte bl.a. den skicklige dansken Victor Jörgensen tre gånger.
- Den son lärt mig mest boxning är Gustaf Martinsson Örnen-ledaren säger Åke till Rekords medarbetare. "Matis" kan allt om boxning och har dessutom förmågan att kunna rycka med och entusiasmera unga grabbar. Men han är hård och fodrar mycket av sina adepter. Men boxning är ju också en hård idrott, som kräver allt av sina utövare, om man vill komma någon vart.
Här på AIF har det varit uppåt värre under de senare åren. Vi har ett tjog pojkar, som kan räknas till tävlingsboxarklass och dessutom ungefär lika många, som tränar något så när regelbundet och motionerar i klubblokalen. Vad som framför allt brister i svensk boxning är konditionen - pojkarna måste ha ork att köra för fullt i tre ronder, de flesta tröttnar redan i andra ronden, också förlorar de ett försprång, som de kanske skaffat sig i första ronden.
En annan man jag har lärt mig mycket av, är Arthur Koch, förre riksinstruktören och boxningsjournalisten, som tyvärr avled för något år sedan. Arthur var en utomordentligt kunnig och entusiasmerande boxningslärare, och var ju dessutom vår främsta ringdomare, ett flertal gånger anlitad i storinternationella sammanhang. Det var en stor förlust för svensk boxning, när idealisten Arthur Koch gick bort.
I våras hedrades Åke Stenberg med uppdraget att ersätta Stig Sjölin som landslagstränare och sekond i landskampen mot Danmark samt i nordiska mästerskapen. Med gott resultat - Åke hade bl. a. nöjet att se sin speciella adept, lättungviktaren och friskusen Lars-Olov Norling som segrare bägge gångerna, svensk och nordisk mästare alltså samma säsong. Åke Stenberg blir säkert en bra efterträdare till riksinstruktör Stig Sjölin, om försäljningen av idrottsböckerna i smålandsdistriktet skulle stjäla så pass mycket av hans tid, att han anser sig inte ha "råd" att forsätta med instruktörsverksamheten.
AIF är kanske en av de få klubbar som kan ställa upp med ett komplett klubblag med representanter i alla tio viktklasserna, fortsätter Åke Stenberg. Tyvärr är det alldeles för lite lagtävlingar och klubbmatcher i boxning numera. Pojkarna får gå alldeles för få tävlingsmatcher, men det är förstås riktigt, att dom ska vara väl tränade och grundligt skolade, innan de släpps upp på tävling. Det slarvas åtskilligt med den saken.
- Stockholms AIF stiftades i början på tjugotalet, och från början blev boxningen en av huvudgrenarna på programmet, berättar Herman Jonsson som kom med redan 1924 och sedan dess varit föreningen trogen. Det var roligt på den tiden, och svensk boxning hade sin guldålder på tjugotalet med Harry Perssons matcher i ABS som främsta publikattraktioner. Men vilka amatörboxare hade vi inte på den tiden - vi kunde ställa upp fler landslag som säkert hade utklassat Sveriges för närvarande starkaste "tia".
AIF hade träningslokal bl. a. på Weimarks institut på Regeringsgatan och sedermera, mot slutet av tjugotalet, kom vi över en mycket förnämlig lokal vid Inedalsgatan på Kungsholmen. Där kunde vi plocka in mellan 500-600 åskådare, och där anordnade vi så ofta tillfälle gavs tävlingar och klubbmatcher. Som tränare hade vi engagerat flera av de äldre storboxarna som "Gurra" Bergman, Oskar Kjällander, bägge djurgårdare m fl. Ja det var en sann fröjd att vara med och att arbeta för boxningssporten på den tiden.
Tänk vilket landslag Sverige kunde ställa upp med mot slutet av tjugotalet, från flug- till tungvikt räknat: John Pihl (alt. Nic Benson, sedermera proffs), Lennart Bobman, Rolf Gustavsson, Gunnar Berggren, Edvard Hultgren, Oskar Kjällander, Olle Falk och Nils Ramm. Våra dagars landslag hade inte haft skuggan av en chans mot den "åttan", säger Herman med skärpa och något drömmande i blicken. Själv var Herman flugviktare i landslagsklassen.
Till den nuvarande tränings- och klubblokalen vid S:t Eriksgatan kom AIF i början av fyrtiotalet, mitt under brinnande krig. Utrymmet där är kanske inte så mycket att skryta med, men man har i alla fall ett eget hem, och det är mer än många klubbar kan stoltsera med.
Men det är inte bara boxningen som funnit hängivna utövare. Föreningen hör också till pionjärerna för kraftsportens och (för damerna) tablågymnastikens införande och popularisering här i landet. På senare år har man också skaffat sig en tyngdlyftningssektion, som nått vissa framgångar vid JDM- och JSM-tävlingar och faktiskt är still going strong. Även fotboll, fri idrott och handboll har stått på programmet och fotboll utövas alltjämt i viss utsträckning under sommarmånaderna. Under de senaste somrarna har AIF belagt första platsen i boxarnas stockholmsserie.
AIF:s framgångar i boxningsringen har inte nåtts utan ett energiskt arbete och utan uppoffringar från de aktivas och ledarnas sida. God fortsättning säger vi, och lycka till.

Tillbaka